Jag hatar nationella prov!
Ännu en hemsk dag.
Det är helt sjukt!
Började dagen med nationella i Matte B. Det kunde ju liksom inte bara bli värre..
Hur svårt som helst, och jag kommer lugnt aldrig få ihop 12 poäng, det är alldeles för mycket!
Så förutom en kompletteringsuppgift på kapitel 3, så ska jag göra kapitel 4 och prov på det (det är typ 40 sidor!) och så måste jag göra kapitel 5 också! Vilket slit!
Det finns ingen tid till det här !
Varför hoppade jag inte av kursen direkt för? Varför trodde jag att jag skulle kunna klara av den för?
Varför förstod jag inte att Matte B bara är till för smarta personer? ''/
Sen fick jag och Carro vänta på Kerstin (som var försenad i typ en halvtimme) och så åkte vi till Östra Ed, studiebesök på Levande föda. Helt kanon att man lägger studiebesök så här nära inpå betygen ska sättas. Smart!
Så roligt var det inte heller. Att smaka på en massa äckliga saker är inte min grej. Huu!
Sen buss hem, och här väntar alla läxor..
Jag vill träna!
GRATTIS MALIN, som idag fick sitt körkort! :D
Hoppas att det är min tur nästa gång.. :/
En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem
Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser
Minns du vår blodsed, våran lag
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
Jag minns allt, som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
Att det är långt hem
Och snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen sätter du själv dina gränser
Den där pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig såg
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Under ett tunt och flygigt hår
Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov
Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö
Sometimes.
Sometimes not.
/Trög
